Startsida - Medmänniska



Herden och den notoriske bortspringaren

   Jag hörde en gång någon berätta om en herde och hans arbete med fåren. Medan jag lyssnade fann jag det mycket svårt att låta bli att jämföra med min egen vardag och mitt eget liv.

   Med ett milt leende berättade han att det i varje hjord, finns en - som han kallade det - notorisk bortspringare. Tja, helt enkelt ett får som tar varje möjlighet att sticka. Det kan liksom inte bara förnöjsamt stanna kvar bland de andra, njuta av gräset, ängarna och bäckarna, av tryggheten och ron, nej, det fåret är väl känt av herden, eftersom han vet att det tar minsta chans att rymma sin kos.

   Han berättade att det var med denna milda vänlighet och värme som herden otaliga gånger själv fått ge sig ut och leta efter en sådan rastlös varelse.

   Ibland hade det skadat sig riktigt illa, eller blivit skrämt av vilda djur. Ibland kunde det ligga utsvultet i dikesrenen, eller ha fastnat i taggiga buskar. För inget får klarar sig ensamt, utan sin hjord och sin herde, hur sturskt och modigt det än kan te sig...

   Jag tänkte på fåret och kunde förstå hur litet och skrämt det kände sig alldeles ensam ute i natten, och att det kanske ångrade att det hade sprungit iväg. Men lite förläget måste jag också erkänna,att jag kände igen mig i dess obestridliga tro att klara allt på egen hand.

   Herden var riktigt finurlig, för han visste att det fanns ett sätt att göra "notoriska bortspringare" till tillitsfulla, förnöjsamma och välmående får i hjorden. När jag först hörde hur det gick till, rös jag till, för det lät lite otäckt.

      När fåret har rymt sin väg ger sig herden alltid ut för att leta efter det, om det så är mitt i natten eller om det är storm.

   Varje får är så värdefullt för herden, han kan inte bara låta det vara eller tänka att nu är det nog, fast det kanske är hundrade gången, och fast herden själv är trött och hungrig.

   När han funnit det blir han så varm och glad i hjärtat, han lägger det varsamt över sina axlar och bär det hem till värmen och maten. Men när det ligger där över hans axlar, tar han tag i ena benet på det och så knäcker han till helt försiktigt.

   Jag tyckte att det kändes svårt att tänka att han gjorde det med flit, att han medvetet gjorde illa fåret. Det stämde på något vis inte med den vänlighet och mildhet som syntes i herdens varma blick. Men så berättade han, att när han knäckt till benet lite grann - inte brutit det, bara vrickat till lite - ger han fåret mat att äta.

   Han lägger det så skönt han kan på en varm plats alldeles nära sig själv. Under de följande veckorna ger han fåret mat och bär det till vattnet, han bär det varthän han leder hjorden.

   Och något händer med det där rastlösa fåret. Det börjar känna trygghet och ro, och det lär känna herden såsom det aldrig har känt honom förut.

   När fårets ben har läkt vill det inte längre springa sin väg, inte längre gång på gång utsätta sig för faror och hot. Nej, istället är det det fåret som går närmast herden och inte vill vika av åt något håll. Det är det fåret som mer än någon annat visar omsorg om de svaga, rädda fåren och lammen i hjorden, och som ser om något av de andra fåren är ensamt eller skadat.

   Ett trognare och pålitligare får kan herden knappast ha! Det fåret har blivit förnöjsamt och även omtänksamt. Det bryr sig inte längre bara om sig själv. En god herde gläder sig över och bryr sig om varje får.

   Och tänk, när jag lyssnade till historien, kände jag samma kärlek och glädje mot mig. Jag mindes vad han sagt om de får som trodde att de klarade allting själv och inte behövde någon annan - varken andra får eller herden själv.

   Jag märkte hur ett leende hade spridit sig över mitt ansikte och hur tacksam jag plötsligt kände mig när jag tänkte på mitt liv och min vardag, de människor jag hade omkring mig och även mig själv.


I n g e n   k l a r a r    s i g    s j ä l v
- h u r    e n v i s    m a n    ä n    ä r !


Det är därför som det är så viktigt att alla kämpar för andra, både vänner och fiender, kravlöst men med starka gränser så att man inte bränner ut sig själv.