Startsida - Medmänniska


Berättelsen om Anderssons soptunna

Illustrerad och författad av Gunilla

Det här är en lite märklig berättelse om Andersson och om en soptunna som stod hemma på hans gård. Den soptunnan hade stått där så länge alla kunde minnas.

Med tiden hade det samlats så mycket skräp att soptunnan var fylld till brädden.
Andersson brukade väl tömma ur lite grann då och då, men det förslog just ingenting.

Som alla säkert förstår så hade den där soptunnan mer och mer blivit ett problem för Andersson.
Faktum är att även andra människor såg den som ett problem... eftersom lukten från den spred sig över ganska stora områden.

Varje gång Andersson gick förbi den där soptunnan försökte han att undvika att titta på den, eftersom han tyckte att det hela var så besvärligt. Han visste inte vad han skulle göra med den.
Men ju mer den stank, desto svårare var det att låtsas som ingenting.

- Du skulle se till att få hjälp att få iväg den där gamla soptunnan, hade grannen Svensson sagt mer än en gång.
Men hur, brukade Andersson tänka. Vem skulle vilja hjälpa mig att få iväg den, när den luktar så illa?

Men en dag kom en lastbil förbi hans gård. Chauffören stannade till och gick ur bilen. Han kliade sig i huvudet och såg konfunderat på soptunnan.


- Det var en hemsk soptunna du har, sade han till Andersson.
Och Andersson blev alldeles till sig.
– Skulle du vilja hjälpa mig, frågade han. Jag har ingen som kan hjälpa mig att få iväg den, och jag klarar det inte själv.
- Ja, jag skulle kunna hjälpa dig, sade chauffören.

Tillsammans gick de fram till soptunnan. Chauffören gick ett varv runt den och nickade för sig själv.
- Det ska gå bra det här, sade han.

Chauffören gick bort till bilen och körde fram den. Men sedan hände något märkligt…
För just när chauffören satt sig i lastbilen och skulle till att lyfta upp den tunga tunnan för att sedan dumpa den på flaket, kom Andersson ihåg ett och annat som låg i tunnan.
Och han tänkte på hur tomt det skulle bli på gården utan tunnan, som ändå stått där i så många år.
- Vänta, vänta, ropade han och rusade fram till tunnan just när lastbilskranen skulle till att lyfta den.
Med bägge armarna famnade han om den eländiga soptunnan i desperat förtvivlan.



Chauffören öppnade lastbilsdörren och såg häpet på Andersson.
- Vad gör du? Har du ångrat dig?
Andersson såg förläget i backen.
- Nej… nej, det har jag väl inte… men… jag kom just att tänka på allt som finns i den där tunnan… och hur tomt det kommer att bli på gården utan den.

Chauffören såg ännu mer förbryllad ut.
- Det där gamla åbäket är väl inget att spara på. Jag kan ju köra bort det ögonblickligen.
- Ja, jo, naturligtvis, sade Andersson. Jag bar mig dumt åt. Tack för att du hjälper mig.
Chauffören stängde återigen dörren till lastbilen och sänkte kranen för att lyfta tunnan.

Andersson såg framför sig allt som låg i tunnan, och just i det ögonblicket tycktes det inte spela någon roll att den stank. Han ville ha den kvar ändå.

Chauffören stängde av motorn och öppnade åter dörren, när han såg Andersson krampaktigt hålla fast tunnan.
- Jag förstår ingenting, sade han. Du säger att du vill ha tunnan bortflyttad, men när jag skall göra det håller du fast den allt vad du kan.



Chauffören förklarade för Andersson att han inte tänkte ta tunnan förrän Andersson verkligen ville det själv. Att göra det innan dess var då bara befängt.
- Men jag lovar att hjälpa dig den dagen du verkligen har bestämt dig. Du kan ringa när som helst, så kommer jag direkt.
Andersson stod med blicken i backen och nickade långsamt.
- Vi får se då, sade han. Men jag hoppas att det blir snart.




Vi kanske tycker att den där Andersson var en konstig filur, som först önskade att soptunnan skulle bort. Och sedan när han äntligen fick hjälp, krampaktigt höll den kvar.
ändå är det precis så som vi så ofta gör i våra egna liv.

Vi har saker som vi önskar få hjälp med, som vi inte klarar själva.
Det kanske är något beroende såsom mat, droger, sex, sport eller något annat.
Eller det kanske är ett hetsigt humör eller någon ovana som vi inte rår på.
Vi kanske ber till Gud att han skall hjälpa oss. Och han säger att han gärna vill hjälpa oss.
Men just när han skall befria oss från det, får vi panik och håller i den där saken stenhårt med ena handen samtidigt som vi med den andra ber Gud att ta det av oss.

Hur skall Gud göra då???

Han kan ju inte ta det med våld.
Han måste vänta till den dag vi verkligen har bestämt oss.

Och den dagen längtar han efter.